.

Satt nyss och kollade på gamla bilder.
Tänk att man verkligen satsar allt på något man vill ha.. Allt, vänskap, familj,idrott.. ja de mesta faktist
Jag känner att jag ska skriva om det här, vill ni inte läsa så behöver ni inte. Jag vill bara beskriva min känsla..


Jag har satsat allt en gång i mitt liv, på nått jag trodde jag alltid skulle få ha kvar. men det fick jag inte och de vet jag inte riktitgt om jag är glad eller ledsen för idag.. Men iaf, när man satsar allt på nått ser man inget annat än att det kommer fungera. Man tror inte att det en dag kommer ta slut och att det kommer vara över och man står ensam kvar med inget. För den stunder existerar inte en "förlust" det finns bara tre ord "Jag,Han,Föralltid"
När man väl kommer till den delen man inte trodde skulle finnas blir man lite av förvånad att de bara kommer. När man aldrig trodde man själv skulle få vara med om det.. Man faller så hårt, de går inte att beskriva smärtan! de gör så ont så man tror aldrig man ska kunna le igen eller överleva det. Men man gör det.

När jag föll som hårdast tog det en väldigt lååång tid för mig att kunna ta mig upp. Jag minns hur jag grävde ner mig och efter första gången så borde man ha lärt sig att man klarar det faktist hur dåligt man än mår.För mig fanns inte glädje. De var bara helt enkelt "tomt". Jag orkade inte med skolan, jag la ner allt.. Jag ville bara ha han tillbaka. känna hur han rörde min hand eller känna hans andetag bakom mig när vi skulle sova. Jag ville och önskade inge annat!

Men nu vill jag inte, vågar jag inte chansa. För jag har lärt mig att inget varar förevigt och att en dag är det verkligen slut. Allt har ett slut hur bra det än är. Jag vill inte uppleva det fallet igen, för det var hemskt! Jag vågar inte ge bort mitt hjärta, för jag gjorde de en gång och de börjar bli helt nu igen. Jag kan verklige ha roligt. Men jag kan inte bli kär.. Jag vill inte ha det krossat! och hur mycket jag skulle tycka om en person så vet jag inte om jag skulle klara av det..
En annan tanke som ofta kommer är " han bara driver med mig" eller "han vill bara såra mig".. Jag fattar inte detta, tror fanemej ja är sjuk! För inerst inne vill jag inte ligga själv i en säng, jag vill ha någon där!
Men som sagt, jag vet inte...

Jag är rädd, så himla rädd för att efter dessa två år få börja om på nytt på stegen. Jag känner att jag hellre stannar i stegen och lever i nuet och känner att inget ska komma ivägen. Men jag vill ändå ha någon att uppleva allt de roliga med. Visst, jag har mina vänner och dom duger gott och väl.
Men kärlek.... hur ska de va? ska man verkligen vara rädd? ja fattar inte och jag vill verkligen veta.

hoppas ni förstod, de var skönt att skriva det! :)
( och nej, jag är inte kär i den personen längre. Jag har kommit över de. Men inte rädslan. Jag ska bli kär igen!!! de bara är så, men jag ska inte falla lika hårt. )

puss och tack alla vänner för att ni alltid funnits där för mig när jag haft det som tuffast <3
/ juliaa