.

För de första tänkte jag på innebandyn, jag spolade tillbaka tiden sisådär 1,5 - 2 år när allt gick som bäst. När jag var som bäst. När jag verkligen trivdes med mig själv precis som jag var. Jag var nöjd med mitt liv och de som höll mig uppe var just innebandyn och fotbollen. Jag hade glädje i kroppen varje dag som jag inte visste vart jag skulle göra av. Efter en träning skulle jag kunna börja gråta för jag visste de var slut för idag, jag var tvungen vänta en HEL dag tills jag skulle få springa av mig och var lycklig. För de var precis så de var, jag var lycklig i hallen/ på gräsplanen.
Mitt liv var uppbyggt just där, i älvstrandshallen och på strandvallen/frykeplanen..

Sen för ca 1,5 år hände de jag aldrig hade trott skulle hända mig. Jag slet av korsbandet, tog drygt 6 månader innan jag fick någon riktig hjälp. Men då och då gjorde jag tappra försök på planen men alla slutade med ett knak och sen en ohygglig smärta ända in i själen.. Jag fick ge upp, jag julia jansson gav upp? hur låter de för er? för i mina öron låter de helt sjukt! Jag gick och vänta och vänta på att få hjälp.. Allt slutade med en låååååång väg för att komma till ortopedmottagningen.
Min mormor och mamma har en kiropraktor i Karlstad som jag fått hjälp av tidigare med mina hälsene problem. Han var mitt enda hopp.. Han kände Per Ingmarsson sjukgymnast på KMTI, så jag fick genom Lars ( kiropraktorn) en tid hos KMTI. Tilläggas ska att jag endast fick en tid för Lars kände Per personligen. Annars får man aldrig komma den vägen, utan ska vända sig till sjukhuset i första hand och sen ha remiss.. Men iaf, efter ett besök hos honom fixade han en akuttid på ortopedmottagningen till mig. En och en halv vecka senare var jag där på undersökning..
De var en ganska ung läkare, han gjorde massa olika böjningar på knät.. Man konstaterade att jag skulle träna upp allt ( tappat mycke under de 6 månader jag bara gått och väntat på att någon skulle hjälpa mig)
Så jag låg i och tränade programet, de gick både upp och ner. Svårt att skaffa motivation när man inte vet vad som ska hända.. Läkaren sa de inte kunde göra något, korsbandet hade fått nytt fäste och börjat växa fast, eftersom jag gått i 6 månader med de. De skulle aldrig bli lika bra som de varit innan fick jag höra. Jag skulle få lite små problem med knät. De skulle ta tid, riktigt lång tid.. Hela min värld rasade, allt jag byggt upp på planerna var borta?
Jag tränade på och höll motivationen uppe så gott de gick. Tillslut insåg att enda utvägen för att verkligen kunna lyckas med något på högniva i innebandy eller fotbollen var att slita av korbandet på nytt.. Jag började träna med Innebandyns Klass 1 lag. Var med och körde fullt ut, varje träning var jag inställd på att de skulle gå av. Mamma eller Danne var alltid med, beredda på att de skulle hända. För de var ju enda utvägen..

De var en vecka kvar tills jag skulle till ortopeden igen.. Jag skulle bort och hälsa på Erik och Dennis och skulle platta håret. (Dehär var i början av december 08). Jag satte mig i sängen med benen i kors och helt plötsligt hugger de till i knät. De gör jävligt ont. Men jag gråter inte, jag skrattar. Ropade på mamma överlycklig
" Mamma kom! skynda dig!!!!" hon kom som en kanon. Jag förklarade för henne att jag trodde jag slitit av de. Men jag orkade gå, var mest lycklig den dagen. Inte alla som sliter av korsbandet när de plattar håret ;)

Då vare dax för undersökning igen, gissa vad? Det var av!!! jag fick veta att jag låg på tredjegradens knäskada, vilket är riktigt illa!!När jag fått höra att de var så illa rasade hela min värld. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.. Jag bara bröt ihop inför läkaren. Han klappade mig på axeln och sa:
" vad jag sett kommer inte dehär vara några problem för dig att komma tillbaka, du bygger snabbt muskler! Bara du gör som jag säger före och efter operationen kommer de gå fort för dig. Jag har hört att du verkligen lever för de här. Du kommer fixa de här julia!"


När vi kom ut i bilen föll jag i tusen bitar. Jag trodde aldrig mer jag överhuvetaget skulle få ta ett löpsteg.
Jag tappade hoppet att överhuvetaget klara av allt! Jag visste att mitt psyke absolut inte var de rätt för nått sånt här. Min familj stöttade mig till tusen och gjorde allt för jag skulle få tillbaka hoppet. Vi pratade mycke om framtiden, att jag skulle komma tillbaka.


Jag hängde i med träningen riktigt bra genom familjens stöttande. Fyra månader var de dax! Operationen jag väntat på i drygt ett år! Jag var nervös så in i bomben, men allt gick utmärkt. Senorna bak i knävecket tog dom och satte in som ett nytt korsband, de skulle vara extra starkt! Jag var den fjärde dom gjort den operationen på i värmland, mitt korsband var helt skrot! var inget kvar av de.. Jag fick stanna kvar en natt, för de blödde ur ett titthål dom gjort. Men dagen där på bar de hemåt, de gjorde inte så jätte ont bara då och då de började läka. Då kliade de en aning!! Jag skulle hoppat på kryckor i 7 veckor, efter 2 veckor hade jag fått nog av de och släppte dom och gick prima! :) Har fått höra av både sjukgymnasten och läkaren att jag har riktigt bra och snabbt läkkött. Är väldigt lätt tränad. De kändes bra att höra.

Nu var jag på den rätta sidan av vågen, rehaben efter operationen! Den har varit tuff då och då men med stöd från vår fystränare i innebandyn Robin Anttonen och min familj har de gått utmärkt!! Robin har varit med och gett ett stöd utan dess likhet! är så tacksam för jag fått den hjälpen av honom. Han har verkligen varit med mig både i skolan och på sin egen fritid och hjälpt mig med träningen. guld värt!

Nu sitter jag har 6 månader och 2 veckor sedan operationen. Jag är påväg tillbaka!!!! jag skulle aldrig kunnat fantisera om att jag skulle klara dehär. Men de ska jag, nu är jag med och kör nästan fullt ut på u-lagsträningarn. Fast som Robin säger " två pass mer knästyka än innebandyspel!!"
De kör jag på också! Fuskar jag kan jag hamna på ruta ett och de vill jag INTE!


Förstår er om ni inte orkat läsa allt, för de är mycke. Men tack till er som läst dehär. Jag har klarat dehär äben fast de varit tufft så jag varit hemma och gråtit floder då och då! Men nu sitter jag här och är oerhört glad över dehär! Jag klarade de verkligen, fan va stolt jag är! :)

JAG HAR KLARAT DE HÄR! FYFAN VA GÖTT!! :) :) :)


/ julia